Föredragets innehåll
Sedan vår vetenskaps vagga i antiken blev kunskapsfrågorna mer och mer separerade kring två skilda världar – den ”inre”, subjektiva, och den ”yttre”, objektiva. Den inre har främst hänvisats till människans religiösa sfär, och förvaltats och utvecklats inom de olika kyrkorna – institutioner som, märk väl, är mänskliga organisationer, inte ”gudomliga”.
Den yttre världen har hanterats av grupper och institutioner som genom århundradena varit tvungna att arbeta emot den religiösa sfärens maktanspråk. De har ”segrat” i vår del av världen och så småningom kommit att forma den moderna vetenskapen. Våra moderna samhällen har accepterat klyftan och klarar inte att överbrygga den, fast vi ser effekter på samhället som är separativa och splittrande.
Den världsliga makten har genom historien lierat sig med båda. Från tidigare en mäktig kyrka till idag en mycket inflytelserik vetenskap – säg de politiker som vågar ta beslut idag utan att hänvisa till någon sorts vetenskaplig grund.
Båda är i kris idag, för båda är gamla institutioner som nu är inne i sin kristallisationsfas. Det stelnande som föregår döden. Båda har sina trosproblem – kyrkornas doktriner, förenklade eller än värre bokstavliga, tolkningar av ursprungliga symboliska skrifter, som få idag förstår. Och vetenskapens likaledes trosbaserade materialistiska grundparadigm, som har föga med ett öppet undersökande sinne att göra. Två sorters trossystem och två sorters ”kyrkor”.
Mellan dessa och inom vardera finns de öppna sinnen som inte accepterar diktat och instängning. Här finns de som håller på att forma de nya tankeformerna. Det är spännande att se hur nya former snabb växer fram inom vetenskapen – revolutionen har redan kommit en bra bit på vägen.
Kyrkornas trosproblem är baserat på misstolkningar av vårt ”inre sinne” och tillhörande upplevelser. Ett ord för ”det inre” är det esoteriska. Det finns mycket bättre beskrivningar av det inre idag än de enstaka kyrkliga doktrinerna. Dessa beskrivningar förnekar inte de vetenskapliga fynden, de sätter dem bara i ett större sammanhang.
Vetenskapens trosproblem är baserat på misstolkningar och ”förlängning” av våra fem fysiska sinnens input och de upplevelser som de förser oss med. Dessas funktion är att förmedla oss med vår fysiska, ”yttre” omgivning. Ett ord för ”det yttre” är det exoteriska. Dagens mer öppna sökanade efter kunskap tangerar och överskrider gränserna för dessa sinnligt begränsade uppfattningar om verkligheten och utmanar det materialistiska grundparadigmet.
Det som gör att vi inte kunnat förena dessa två är bristande självinsikt. Vi har inte lyckats förstå och integrera kunskaparens roll i dessa världar – att vi är och har både det yttre och det inre och att det är möjligt att upprätta en kontinuitet dem emellan, i stället för att ständigt kämpa med deras motsättningar.
Föredraget tar upp en integrerad syn på dessa två världar, genom att sätta kunskaparen – oss själva – i centrum för det fält av olika fragmenterade bilder vi har av världen idag. Vi kan förena de tidigare religiösa teorierna och de senaste rönen inom vetenskapen och i föredraget skissar jag på en sådan förening. Begreppet världsbild är centralt, det är bortglömt eller missbrukat under en period när splittringen nått sitt maximum, men är nu på väg tillbaka.
